Ett litet hej från den dystra världen
Helt random så skriver jag här igen, behöver verkligen få ur mig allt jävla skit som mitt liv bjuder på just nu. Inte ens värt att läsa om ni frågar mig..
Min kropp har iaf bestämt sig för att motarbeta mig på precis alla sätt som går just nu. Känns inte ens värt att planera någonting längre för vem vet hur jag mår i morgon? Dagen idag skulle ha bjudit på första lektionen bollsport, som jag har längtat fruktansvärt mycket efter, följt av massa tråkiga lektioner innan klassen skulle ha dragit in till örebro och gått på en högskolemässa, awesome! Vid ungefär den här tiden så skulle jag ha befunnit mig på träningslagret för att inviga mitt införskaffade träningskort som jag haft i snart en vecka utan att ha använt, skäms...
Men som ni nu uppenbarligen har förstått så hände inget av detta idag. För min kropp har ännu en gång bestämt sig för att ge upp och förstöra alla mina planer. Jag är så trött på mitt liv just nu så ni förstår inte. I över ett år nu har min sjukdom bara blivit värre och värre och den verkar aldrig vilja ge sig. Jag har provat allt.. precis allt! Och ingenting verkar hjälpa det minsta.
Jag har börjat inse att mitt liv inte kan fortsätta såhär.. som det ser ut nu så kommer jag inte att kunna ta studenten, finns inte en chans! Och tro mig, det är sant. Efter en miljon möten med rektorn så känns det ungefär som att jag kan skita i att ens försöka gå till skolan när jag väl mår bra, för det tjänar ingenting till iaf. De tjatar om att jag ska gå ett extra år i skolan, men vad hjälper det? Min sjukdom kommer inte att ha försvunnit då och som det ser ut nu så kommer den bara att förvärras också. Jag vet att de flesta inte förstår sig på min sjukdom överhuvudtaget och jag klandrar er inte. Men av min erfarenhet av den så har jag ändå en väldig tur, för det finns människor som mår så fruktansvärt mycket värre än mig och aldrig ens vid 40 års ålder har kunnat ha ett riktigt arbete. För de flesta så är sjukdomen som värst när man är mellan 15-25 år och jag hoppas för allt i världen att jag efter det slipper den. För det är först när sjukdomen är borta, som jag kan få mitt liv tillbaka och det är först då som jag kan börja planera och följa mina drömmar. Till dess... så får jag helt enkelt försöka överleva och göra det bästa av allt.
